OS-terrängen 1912
Olympiahistoriens första terränglopp i Stockholms skogar
Ingen fick veta vart den hemliga banan ledde. Röda band genom skogen var den enda vägledningen när världens bästa löpare 1912 skulle testa en disciplin som fick en kort olympisk karriär och efter bara tre spel.
Den 15 juli 1912, klockan 14.15, samlades världens bästa långdistanslöpare vid startlinjen för ett historiskt lopp som aldrig skulle glömmas. För första gången i olympisk historia skulle terränglöpning stå på programmet, och Lill-Jansskogen i Stockholm skulle bli scenen för en dramatisk tävling utöver det vanliga.
En hemlig bana i svensk natur
Terrängloppet vid OS 1912 var unikt på flera sätt. Till skillnad från dagens välplanerade lopp avslöjades inte banans sträckning för deltagarna förrän strax före start. Den var markerad med röda band genom skogen som löparna fick springa efter. Banan var mycket kuperad med branta stigningar och nedförslutningar samt många naturliga hinder. Banläggarna visste säkert vilka som gynnades av loppets karaktär - de brittiska och kontinentala löparna var inte vana vid denna typ av terräng, och loppet dominerades av svenskar och finländare.
Hur långt loppet var är fortfarande oklart och ingen karta finns dokumenterad. Distansen varierar i olika källor, men det mest troliga är att det var omkring 8 000 meter (cirka fem engelska mil) även om det finns källor som hävdar att loppet var hela 12 kilometer långt.
"Leende Hannes" och den finländska triumfen
Den stora favoriten inför loppet var Hannes Kolehmainen från Finland, som redan vunnit 5 000 och 10 000 meter på OS-tävlingarna som avgjordes inne på Stockholm Stadion. Kolehmainen, känd som "Leende Hannes", hade redan etablerat sig som en legend inom långdistanslöpningen på den tiden. Han hade vunnit 22 av 22 lopp året inför spelen i Stockholm, inklusive den brittiska AAA-titeln över fyra engelska mil.
När startskottet small visade Kolehmainen omedelbart varför han betraktades som favorit. Redan när den finländske storlöparen varvar inne på Stadion efter halva loppet hade han skaffat sig ett rejält försprång och i mål är han hela 33 sekunder före loppets tvåa, svenske Hjalmar Andersson. Sverige vann även bronsmedaljen genom John Eke.
Favoritkampen som uteblev
Att Leende Hannes vann var kanske ingen överraskning men man hade nog väntat sig att han skulle få ett betydligt större motstånd från en annan storfavorit från Frankrike. Jean Bouin hade vunnit den internationella terränglöpningsmästerskapen strax innan spelen, men Bouin kom aldrig i mål i loppet. Detta var särskilt anmärkningsvärt eftersom Bouin bara några dagar tidigare hade givit Kolehmainen en hård kamp på 5 000 meter, där Bouin endast besegrades av Kolehmainen på de sista metrarna i ett världsrekordlopp.
Sverige vann lagkampen
Förutom den individuella tävlingen hölls också en lagtävling i terränglöpning. Där vann svenskarna guldmedaljen genom Hjalmar Andersson, John Eke och Josef Ternström, Finland tog silver och Storbritannien brons.
Inspirerande nästa generation finska storlöpare
I och med Finlands andraplats som lag, fick Kolehmainen avsluta sina olympiska insatser med tre guldmedaljer, en silvermedalj och tre världsrekord. Hannes Kolehmainen var den första stora finländska långdistanslöparen och satte scenen för många som skulle följa honom, såsom Paavo Nurmi, Ville Ritola, Albin Stenroos, Lauri Lehtinen, Volmari Iso-Hollo och Lasse Virén. Nurmi, som var 15 år gammal 1912, inspirerades av Kolehmainens olympiska prestationer och började ett strikt träningsprogram.
Tyvärr skulle terränglöpning visa sig ha en kort olympisk karriär. Terränglöpning tävlades som individuell och lagtävling vid OS 1912, 1920 och 1924. Efter den brutala hettan i Paris 1924, där endast 15 av 38 tävlande nådde mållinjen, och åtta fördes bort på bår, beslutade man att ta bort terränglöpning från framtida spel.
